Ja ni, här bloggas det på :p

Ja nu är jag inne på min andra vecka på jobbet. Max går hos dagmamma å min rehab träning går framåt.
Tiden har verkligen rullat iväg nu å jag har nästan inte rört datorn nå sedan jag började jobba.
Varken ork, lust eller tiden har funnits till att jag ska ha knäppt på datorn. Ta bara vara på tiden med Max när jag kommer hem från jobbet, för när jag kommer hem är det middag, badning av Max å lite lek innan det är dags för sängen för honom. Har väldigt liten tid men honom nu tycker jag :( När man är van att vara med honom dygnena runt å sen helt plöttsligt bara träffa honom vaken tid i typ 2tim efter jobbet känns oerhört konstigt.
 
Men iallafall erkar det gå jätte bra hos dagmamman Barbro. Sedan jag började jobba har Max dock börjat gråta så fort jag lämnat honom :( det gjorde han inte innan. Nu är det vrål gråt när jag ska gå. En gång högg han tag i min tröja så hårt att jag fick dra mej loss. DET SVIDER I MAMMA HJÄRTAT.
Men jag hör att så fort jag stänger dörren slutar han grina. Skönt det då annars hade det varit ännu jobbigare att lämna honom.
MEn det verkar som han har jätte roligt om dagarna iallafall. Han spökar ut sej för dom andra barnen å leker på jätte bra. Äter bra gör han där också. Verkar som han äter bättre där än här hemma :)

Min rehab går jätte bra också. jag fortsätter att gå 2dagar i veckan fast jag jobbar. Dom är hemst nöjda med min rehabilitering. Min förbättring flyger fram.
Men det en bit kvar å jag måste påminna mej själv om det ibland, för s fort jag te.x försöker utöka min träning får jag lida för det. Så det gäller å hålla igen lite ibland fast jag sååååå gärna vill träna "riktigt".

Som jag skrev tidigare i ett inlägg så är jag så duktig på att dölja min smärta, för mej själv och andra så jag får påminna mej själv att sätta mej ner å vila fötterna på jobbet. Men det räcker inte alltid. För när jag kommer hem känns det som att mina fötter ska trilla av. inte alls trevligt kan jag säga. Men på med voltaren så kör vi igen :9
Måste komma ihåg att fötter är det sämsta att läka. Tapio min rehab tränare sa idag att  ju högre upp i kroppen man kommer ju bättre är det, då kan man avlasta det mer. Med fötter går det inte att bara välja att näe nu ska jag avlasta min onda fot. Sen finns det nå så enormt mycke leder i en fot som man måste försöka få igång. Kan ni tex tänka er en arm som blir stel så är det INGEt mot för att en fot blir stel. Jag lovar.

Men jag kämpar som sagt på å jag får mycket beröm över min träning. TACK TACK. Mycket är väl för att hålla mej positiv å blicka framåt. Men jag suger åt mej iallafall, alltid trevligt med komplimanger :)

Näe nu ska jag nog krypa ner med mina älsklingar å invänta en ny arbetsdag.
Imorgon hoppas jag på att få se en massa fina bilar med finklädda bal folk åka förbi butiken :)

ciao